|
|
|
|
|
Jan gjorde gitarrer i porfyr Nu finns en Hagström Kent modell 1964 i porfyr. Det är konstnären Jan Westling i Älvdalen som kan presentera denna samt ytterligare en gitarr, en mera fantasifull sådan, i Dalarnas egna landskapssten. - Spelbar? Jodå, säger Jan. Det ingick i de förutsättningar jag ställde upp när jag drog igång projektet i fjol våras. De övriga var att det skulle vara en Hagströmgitarr och utföras i porfyr förstås, för att markera det älvdalska ursprunget. En kväll i mitten av januari var det dags att provspela den modifierade Kentgitarren. - Den låter nästan som en vanlig elplanka av trä, men saknar möjligen det allra sista snäppet i klang, säger sambon Ewa Nylander, gitarrpedagog, som var den första att provspela. Men jag måste säga att den låter bättre än jag kunde ha väntat mig. Nu ska väl tilläggas att Ewa i sin ägo har gitarrer som är av bättre klass än Kentmodellen, som var av lite enklare slag när den kom. Så om det nu ska jämföras haltar det en smula... Porfyr av Näsettyp - Det har talats om att göra en gitarr i porfyr av folk som jobbar med sten genom åren. Jag har alltid tyckt att det var en kul idé och antog så småningom den utmaning som det var. För visst har projektet bjudit på en hel del svårigheter, det ska inte förnekas, påpekar Jan. - Gitarrkroppen formade jag ur en skiva av röd porfyr av Näsettyp. Den sågades vid Wasasten i Mångsbodarna ur en stenbumling, en rullsten som manglats genom dalgångarna över oändligt lång tid. Då har de sprickor som orsakades av återkommande kilometertjocka inlandsisar och som tyvärr följer denna fantastiskt vackra vulkansten, skalats bort och så återstår ofta en hållbar bit porfyr. De här rullstenarna är förmodligen framtiden om man vill använda porfyrerna, som finns i en mängd varianter särskilt i älvdalstrakten. Jag upptäcker ständigt nya när jag ser mig omkring. Den porfyr som finns i fast berg är dessvärre mycket sprickig, vilket gör den svårarbetad åtminstone för större arbeten. Det var ju därför man använde den mindre sprickbenägna graniten när man gjorde stora pjäser på sin tid, säger Jan. Spelar inte själv gitarr - Folk frågar ofta hur många timmar jag lagt ner på projektet. Det går inte att säga. För hur ska man egentligen räkna s.k. ställtid? Man måste lägga ner tid på att fundera på hur man ska gå tillväga för att lösa olika problem som dyker upp under arbetet gång. Det här har ju inte mig veterligt gjorts tidigare. Det finns som tur är duktigt yrkesfolk för stenbearbetning i Älvdalen att samråda med. - När det gäller gitarrdelens elektronik o.s.v. vet jag inte mycket. Jag gillar rockmusik, men spelat själv har jag aldrig gjort, så där får jag fråga mig fram. - Det handlar även om att beställa hem rätta verktyg som fungerar för att bearbeta denna väldigt hårda sten. Själva handlaget har jag erfarenhet av. Det blir tionde året jag arbetar med bearbetning av porfyr, så kanske kan man säga att det här blev något slags "gesällprov"! Gitarrkroppen är alltså i porfyr med mikrofoner och övrig elektronik inbyggd och försänkt i stenen. Halsen är dock Hagströms originaltillverkning. - Den patenterades på sin tid, så varför göra om ett bra koncept? Annars finns inläggningar av porfyr i greppbrädan. Kentmodellen tillhörde inte något av Hagströms mer påkostade gitarrer då den lades ut på marknaden. - Kanske har jag genom det här bidragit till att höja dess status några snäpp, säger Jan som dock påpekar att denna modell visade sig vara bättre i praktiken än tillverkarna befarade från början. "Trollsträngad" gitarr i porfyr Jan inledde sitt gitarrprojekt med att göra en ren fantasigitarr, en fullstor "planka" som han kallar Blyberg Rock. - Stenen kommer från Blyberg och gitarren är blytung med sina 12 kilo. Kentgitarren väger tio kilo. - Den här är "trollsträngad" och var väl egentligen betydligt roligare att göra. Till skillnad fån den mer "matematiska" Kentgitarren så kunde jag använda fantasin på ett helt annat sätt. - De båda gitarrerna kan med fog sägas vara varandras förutsättningar. Som konstnär har man ju friheten att välja sina projekt, att prova sig fram, gärna experimentera och anta nya utmaningar. Det här sker långt ifrån alltid utifrån strikt kommersiella utgångspunkter. Det viktiga med konsten är att den står fri. - Men det får också gärna finnas en portion lustbetonad glädje och humor i arbetet. Det tycker jag den trollsträngade tillför. Blir kvar i Älvdalen Vad som ska hända med de båda gitarrerna, som Jan helst vill att de följs åt framöver, vet han inte. - Nej, jag har inte den blekaste aning. Men visst ser jag gärna att de på något sätt blir kvar i Älvdalen. Jag slår med det här gärna också ett slag för porfyren som ett fantastiskt spännande material som förtjänar ännu mer uppmärksamhet. Vi är annars några entusiaster som jobbar vidare med vår förening Sten i Älvdalen för att ge konstnärer möjligheter att komma till Älvdalen och arbeta med de fina stenar vi har i bygden. - Folk undrar förstås varför jag drar igång ett så här både arbets- och kostnadskrävande projekt. Men det är väl inte märkvärdigare än att folk lägger ner åratal av arbete och massor med pengar för att renovera gamla bilar, vilka massproducerades en gång. De här gitarrerna är unika i sitt slag. Jag kommer verkligen inte att göra nån mer, men om det är någon som vill försöka bistår jag gärna med goda råd! - Jag passar härmed på att tacka min sambo Ewa för uppmuntran och hjälp under projektets gång, liksom Jesper Nylund, Tomas Zingmark och Hans Rosdahl, Elis Eriksson vid Porfyrcenter, Rolf och Lally vid Wasasten, Kjelle och Sven-Åke vid Gustavssons samt Janne Olofsson Älvdalen i januari 2014 Jan Westling www.hagstrom-vintage-guitars.se
|
